Jag, Anders, och min sambo Eleonora startade med bil från Umeå på morgonen den 11 september 2025 för den ca 700 km långa färden mot Nynäshamn där vi skulle övernatta hos en god vän i avvaktan på avresa med färjan till Gdansk påföljande afton. Nästan framme i Nynäshamn fick vi på eftermiddagen besked av jaktkamraten Per med sonen Carl att färjan från Nynäshamn var inställd, och att vi istället var ombokade till färjan Ystad – Świnoujście!
Nästa dag fick vi därför inte en skön vilodag i Nynäshamn i väntan på färjeavgången, utan tvingades till en bilfärd på ytterligare 630 km till Ystad, där vi sammanstrålade med våra jaktkamrater på aftonen.
På morgonen den 13 september vaknade vi således inte som planerat i Gdansk, utan vid färjeläget i Świnoujście, vilket innebar en 700 km lång bilresa till byn Źytkiejmy strax bortom Goldap, istället för den väsentligt kortare resan från Gdansk. Vi kom mot kvällen fram till den imponerande jaktförläggningen där vi togs emot av den engelsktalande jaktchefen Sebastian N och hans tysktalande kollega Marcin H. Här fanns ett halvdussin rum för jaktgästerna, en gemensam matsal, och i det murriga ”vardagsrummet” lär enligt uppgift Hermann Göring ha tagit emot sina jaktgäster på 30-talet.
Utmattade efter allt bilresande tog vi en välförtjänt sovmorgon på söndagen den 14 september, och orienterade oss i omgivningarna under dagen. På aftonsidan hämtades vi av våra polska guider, med vilka vi kunde kommunicera via Google translate. Tyvärr var vädret regnigt och blåsigt, och vi såg inget vilt på kvällen. Min guide Sebastian O visade dock uppmuntrande viltkamerabilder på en stor hjort som setts på samma plats ett par dygn tidigare!
Nästa morgon började jakten på riktigt, och jag och Sebastian O pürschade i mörkret målmedvetet upp emot hörnet på ett mindre fält med omgivande skog. I Sebastians IR-kikare kunde vi på långt håll se ett halvtdussin djur som rörde sig i mörkret. Vi smög oss in på ca 150 meters avstånd, och efter att ha betraktat de 6 betande hindarna ett bra tag så visade sig i gryningsljuset till slut en stor hjort som brölade återhållsamt några få gånger. Plötsligt och utan synbar anledning gick alla djur in i skogen och skådespelet tog ett oväntat slut innan det var riktigt skjutljust. Vi väntade 15-20 minuter, och ljuset kom, men inga djur syntes eller hördes mer.
På kvällen återvände vi till samma plats, där vi kunde klättra upp i ett jakttorn helt nära, men inga djur syntes eller hördes.
Morgonen den 16 sept smög vi på nytt tillbaka till samma plats, klättrade upp i tornet och satt där tysta och orörliga från kl 04.45 och kunde då i IR-kikaren se ett harem av hindar, och även höra hjortbröl i den intilliggande skogen. Ljuset kom alltmer, och så plötsligt visade sig den mycket stora hjorten med en imponerade hornkrona. Vi studerade hjorten ett tiotal minuter, och då jag kände att gryningsljuset var tillräckligt kollade jag avståndet till hjorten -154meter, vred upp kikarens förstoringsgrad till 10x, tände gevärskikarens rödpunkt, lade upp min Mannlicher kaliber 6,5x55mm med bra stöd för min högra armbåge, spände snälltrycket, och placerade hårkors och rödpunkt på hjorten. När han efter ytterligare någon minut stod fri från hindarna och hade vridit upp sig bredsida osäkrade jag och smekte snälltrycket. Skottet gick kl 05.35 med träff bakom hans högra bog, och ett tydligt Kugelschlag hördes! Hjorten gjorde en kort rusning på endast ca 20m och gick därefter omkull, oväntat snabbt. Jag förstod ju att han aldrig skulle resa sig mer, men på Sebastians enträgna begäran avfyrade jag ytterligare ett skott på den liggande och orörliga hjorten – även nu med tydligt Kugelschlag.
Jakten var över, och jag hade odramatiskt fällt min Lebenshirsch! Efter fotografering lastade vi hjorten på Sebastian Ns lastbil, och jag fick senare höra att det var en verkligt imponerande hjort även avseende kroppsvikten – urtagen med päls men utan huvud vägde han 215 kg!!
Samma morgon jagade Carl helt nära den ryska gränsen, där brölen hade ekat i skogen föregående dag, men endast unga hjortar och rådjur hade visat sig. Denna morgon äntrade han och guiden Karol ett uppskattningsvis 8 m högt jakttorn i ett stort träd. Efter endast några få minuter hördes bröl från två håll, både bakifrån och framifrån. I ljusningen uppenbarade sig en vacker terräng med blandad skog och viltåkrar samt ett betande rådjur. Karols lockljud besvarades ihärdigt av hjortarna men de ville inte visa sig varför man beslutade sig att byta pass. Efter en kort biltur till utkanten av en sankmark med tät sly, lockade ett intensivt brölande jägarna att smyga sig mot ljuden. Spänningen var intensiv men sikten dålig, så man klättrade upp i ett mossigt äldre jakttorn. Karols lockljud besvarades direkt och man hörde hur hjorten snabbt närmade sig genom buskarna. Plötsligt trädde kl 06.01en majestätisk hjort fram genom grenar och dimma ut på en myrmark ca 40m framför tornet. Carl lade lugnt an och skottet gick på automatik - en perfekt lungträff! Efter passning av hjorten blev Carl uppmärksammad på att ryska gränsposteringar syntes ca 100m från skottplatsen. Även från Kaliningrad hördes hjortarna bröla intensivt….
Efter hemkomst till förläggningen var det dags för Abblasen – Hirschtot! Hornblåsning till revelj och frukost förekom senare också!
Senare på kvällen stod lyckan även Per bi - i skymningen satt han och guiden Roman i ett torn vid en sankmark, när plötsligt en hjort uppenbarade sig till höger om Per. Det blev lite stressigt med ett snabbt skott då terrängen var ojämn och skottmöjligheterna därför skulle bli få. Hjorten föll i skottet men reste sig igen och sprang ca 100 m innan den gick ner i ett mycket blött och snårigt parti där den blev varande. Det blev en besvärlig och utdragen bärgning som krävde insatser av traktor och lokalbefolkning, och många köttiga eder.
Det var tre lyckliga jägare som den kvällen intog Abendbrot med välsmakande polsk öl och några välförtjänta Zubrowka-snapsar.
När vi hade lyckats så väl tog vi det ganska lugnt de resterande dagarna och kvällarna. Bland annat besökte vi de två vackra järnvägsbroarna i Stanczyki som byggdes 1912-1914 respektive 1923-1926. Vi gjorde också flera vandringar på stigar och skogsvägar för att bekanta oss med den frodiga och fuktiga naturen i Masurien.  Vi hittade där bland annat en minnessten på platsen där kejsare Wilhelm II fällde en kapital 20-taggad kronhjort i september 1908. I samband med jakterna kunde vi också vid två tillfällen se mindre grupper av visenter – europeisk bison! (Den stora bisonförekomsten finns dock i skogarna i gräns mot Belarus, ca 2.000 djur på den polska sidan, som nu genom stängsel stängs av från den belarusiska populationen.) I den lilla näraliggande byn Źytkiejmy kunde vi vid behov handla öl och andra förnödenheter, och här besökte vi en dag också ett litet ”naturmuseum” som gav ytterligare inblick i Masuriens rika natur.
Den polska maten förtjänar också ett erkännande – frukost och Abendbrot bjöd på en variation av ostar, pastejer, skinkor, korvar och andra charkuterivaror. Men matigast var luncherna som bestod av bastant och välsmakande husmanskost, och som krävde en vilostund innan hjärnan blev pigg igen.
Vi var naturligtvis ute i jaktterrängen både morgnar och kvällar även efter våra lyckade hjortjakter, men de råbockar vi såg fick leva vidare. Men då Carl fick besök av en fet grävlinggalt på passet talade hans 8x57 två gånger innan lugnet åter infann sig. Pers sista kväll i regn och blåst fick också ett fint avslut; i mörkningen kom några ulliga skepnader krypande ut ur skogen på ca 160 meters håll. Guiden Romans budskap var ett upprepat och upphetsat Schiessen!, ett kommando som omedelbart verkställdes. Efteråt konstaterade han på stram tyska att här finns inga mårdhundar, och nu finns det två färre. Roman var även i övrigt tämligen tystlåten, och relationen till ryssarna föranledde endast det kortfattade uttalandet ”Putin - Gangster!” (Några dagar tidigare hade några ryska drönare ”förirrat sig” in på polskt territorium.)
Sista dagen vidtogs invägning av hornen, samt utdelning av Grandeln och hornmedaljer. Invägningen visade att hornvikterna respektive åldern på våra hjortar var 8,60 kg (silver) 12 år gammal, 7,82 kg (silver) 8 år gammal, och 7,46 kg (brons) 8 år gammal, samt att slaktvikterna var imponerande 215 kg, 200 kg respektive 180 kg.
Den sista kvällen anlände tre tyska jägare till vår stora förläggning, men då de var ganska trötta efter en lång bilresa hann vi inte konversera så mycket med dem. Det framkom dock att de jagat på samma revir tidigare, men då inte lyckats fälla någon hjort – de var därför uppenbart imponerade av våra starka troféer, medan vi mot bakgrund av våra framgångar förvånades över att det var möjligt att inte lyckas. Men jakt är jakt – man har aldrig samma säkra utfall som när man handlar i matvaruaffären!
Hemresan gick lugnt och säkert på slingriga polska småvägar och breda moderna motorvägar tillbaka till färjeläget i Gdansk – turligt nog blev det inga ombokningar denna gång! Nästa morgon vidtog en lång bilresa hem till Norrland – med fantastiska minnen och fina troféer i bagaget!
SAMMANFATTNINGSVIS
En mycket trevlig, välordnad och resultatrik jaktresa som gav mersmak!
Anders Eriksson